Ibland mår jag inte så bra

Fibromyalgi

För ganska precis ett år sedan kände jag att jag inte stod ut längre. Under flera år har jag haft problem med migrän och värk i kroppen utan att veta varför det uppkommit. Har såklart försökt med både det ena och det andra samt försökt komma på vad det är som utlöser det.

Tillslut tog jag mig iväg till en läkare och denna gång var jag noga med att poängtera att det INTE bara var migränen som var problemet. Nämner man migrän får man lite roliga piller eller nässpray utskriven och så är det bra med det. 

Denna läkare tog mig på allvar och undersökte mig ordentligt.

Böjde på leder och tryckte på olika ställen på kroppen vilket resulterade i att jag under ett långt tag nog  lät som en kvidande kossa där inne i undersökningsrummet. I stort sett varenda punkt gjorde verkligen skitont!

Hon tog sedan ett gäng prover på mig och sa att om alla dessa prover var bra så har jag med all säkerhet Fibromyalgi...

Där någonstans visste jag inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta.

Jag ville såklart inte att proverna skulle visa att jag led av, kanske i värsta fall, en obotlig sjukdom.

Men samtidigt ville jag inte ha Fibromyalgi heller. Jag visste att kunskapen om Fibromyalgi inte är så långt fortskriden, så det finns liksom inte så mycket hjälp att få där heller..."men man dör ju inte av det" försökte jag peppa mig själv. Gick inte skitbra måste jag erkänna.

Som ni säkert förstår så var alla prover finfina och jag har nu förlikat mig med tanken på, och förstått, att jag kommer få leva med värk i omgångar.

För nu är det ju så att jag inte alltid går omkring och har jätteont, tack och lov!

Men när jag får riktigt riktigt ont så önskar jag bara att jag kunde krypa ur kroppen och låta den ligga och värka för sig själv i ett hörn tills den blivit snäll igen.

Tack för att ni står ut med mig!

Det är verkligen ett under att min familj står ut med mig när jag mår som värst.

Ibland blir jag helt däckad av migrän och då är det bara sova som gäller.

Nästa gång kan jag ha så ont att jag skriker när T fångar in mig i sin famn och vill krama mig.

Om jag sitter en stund så kan jag känna mig som Agda 95 år när jag stel i kroppen försöker ta mig upp ur soffan, och sedan haltande och stapplande går iväg på fötter som är så ömma att jag för varje steg hör en röst i huvudet  - aj, aj, aj, aaaaaj!

Jag blir helt galet trött också, för att sova normalt är inte helt lätt.

Hur jag än försöker vända och vrida på mig hittar jag ingen ställning som inte gör ont.

Hittar jag en sovställning som gör mindre ont kan jag somna till en lite stund, men det dröjer inte länge innan det är dags att vända på sig och så börjar det om från början igen.

Om jag inte sover bra så blir värken värre, och med mycket värk kan jag inte sova.

Ja men ni hör ju själva!! Snacka om moment 22! 

Ett annat symptom som är rätt jobbigt är att det känns som att jag blir helt "dimmig" i hjärnan.

Att fokusera på saker kan bli helt omöjligt.

Det har hänt att jag suttit och stirrat in i ett mail på jobbet utan att riktigt förstå vad jag läser eller vad jag borde göra. Som tur är så vet mina närmaste om det här och har en otrolig förståelse när jag beter mig lite puckat - Tack för att ni finns för mig! <3

Ja det var lite om en sida som inte är så himla skojig.

Jag är ändå så otroligt tacksam över så mycket i mitt liv så lite skit behövs väl för att det ska bli lite balans i tillvaron, haha! 

"No matter how hard it is, just keep going

because you only fail when you give up."